Förra helgen hade jag förmånen att hänga med ett gäng ledda av journalisten, författaren och den existentiella samtalsledaren Ann Lagerström under två dagars existentiellt skrivande. Det var tvärtrevligt och öppnade nya dörrar kring hur man kan få in livsfunderingarna i vardagen. Genom såväl enskilda som gemensamma övningar hittade vi ingångar till utforskande kring bland annat Frihet och Kärlek.
Jag blir alltid lika förundrad över hur lika vi människor ändå är. Och vilken ynnest det är att få ta del av andras tankevärldar och begrepp utan att vi egentligen utelämnar något privat. Upplevelsen av att öppet tas emot utan dömande och att själv öppna upp för andra. Det känns både ofarligt och givande att tänka högt kring det vi alla på ett eller annat sätt har föreställningar och erfarenheter kring. Något så mellanmänskligt och samtidigt unikt upplevt i varje individ.
Att röra sig kring det upplevda som, i det här fallet, i skrivandet uttrycks i de torftiga ord man har att tillgå. Torftiga på det sättet att det liksom inte finns tillräckliga ord för att nå det som ens upplevelser egentligen innehåller. Och som hos mottagaren ändå tolkas genom dennes perspektiv och referenser så insikten landar i någonting helt annat. I vissa fall något mycket mer värdefullt än vad avsändaren kunde förstå.
Och så det där med samskapandet. Att med hjälp av lösryckta samtal med ord som ramlar ur och samlas upp sedan forma texter, tankeformer och ibland nya bärande idéer som är hjälpsamma i vardagen. Som i mitt fall att en inre kritiker får sällskap av en liten hundvalp som oavsett vad jag har för mindre smickrande tankar om min person ovillkorligt älskar mig.
Ungefär såhär: Låt oss säga att du glömmer en nära väns födelsedag. Den där vännen som alltid finns där för dig och som när du fyller år kommer med en supergenomtänkt present som får dig att må sådär extra bra. Men du glömmer. Och då mår du så lagom bra. Nu startar den inre mobbningen. Din inre kritiker har fått vatten på sin kvarn, du är verkligen precis sådär värdelös som denne alltid har talat om för dig att du är. Och det låter kritikern dig få veta. Övertydligt.
Plötsligt gläfser det till i hjärnbarken och där står valpen och tindrar med ögonen. Den älskar att du finns, med eller utan superpresenter. Valpen vet att det inte alltid blir som man tänkt sig men skiter i det för du luktar så gott och är helt underbar bara genom att vara du. Allt är förlåtet och din självbild förblir intakt.
Det blev resultatet av en spännande utflykt min tankevärld tog med mig på med inspiration från helgens existentiella samtal med kurskompisarna. Någon fick en grävling medans jag numer har en välbehövlig valp. Lika men olika – lika bra.